Still stuck in it
Sitter just nu i min alldeles egna säng i Mästerby. Känns helkonstigt. Det är över ett halvår sen jag sov här sist, närmare bestämt så var det i slutet av December som jag sov min senaste natt här. Wierd. Det gör ont att erkänna, men pappas hus, hemmet där jag har växt upp i, byggnaden som jag aldrig velat flytta ifrån, nu faktiskt skrämmer mig. Jag vet inte om jag gillar att vara här längre. När jag inte var fast i Roma förra sommaren så hölls jag "inspärrad" här. Huset som jag alltid älskat övergick från en trygg plats till ett helvete. Allt var ett helvete förra sommaren. Jag får så jävla dåligt samvete när jag tänker tillbaka på den tiden och hur jag betedde mig mot mamma och pappa. Särskilt pappa. Från att ha varit pappas lilla flicka som gjorde allt han bad mig om, omvandlades jag till ett monster som skrek, grät, teg och var allmänt svår att ha och göra med.
Om jag får barn någon gång så önskar jag att de aldrig ska behöva gå igenom samma sak som jag har gjort/fortfarande gör. Aldrig, aldrig, aldrig ska de behöva uppfatta samma helvetestankar och smärta. Jag kommer vara så jävla uppmärksam på minsta lilla tecken och då kommer jag släpa dem till BUP och dietist. De kommer förmodligen att hata mig mer än någonsin, men förhoppningsvis kommer de en dag att förstå att det jag gjorde bar rätt.
Det finns så mycket tankar som jag har. Funderingar och händelser som jag skulle vilja dela med mig av. Men orden räcker inte till. Jag vet inte var jag ska börja någonstans. Fortfarande är det alldeles för nära inpå, alldeles för smärtsamt och känsligt. Mina tre dagböcker har jag kvar, i tryggt förvar. De var i dessa som jag skrev ner alla mina tankar som jag hade; hur jag hatade alla i min omgivning, hur ingen förstod vad jag gick igenom, hur jävla ensam och övergiven jag kände mig. Visserligen kan det vara intressant att titta tillbaka i dem om ett par år, men just då, i skrivandets stund så gjorde de mig bara sämre. Under höstlovet 2010 bestämde jag mig därför att sluta skriva, i samma veva mötte jag även Adam och jag slutade upp med att desperat väga mig varje gång jag gick p toa. Jag ville få ett slut på alltihop men jag har fortfarande inte lyckats. Jag är fortfarande fast.
/Anna
Om jag får barn någon gång så önskar jag att de aldrig ska behöva gå igenom samma sak som jag har gjort/fortfarande gör. Aldrig, aldrig, aldrig ska de behöva uppfatta samma helvetestankar och smärta. Jag kommer vara så jävla uppmärksam på minsta lilla tecken och då kommer jag släpa dem till BUP och dietist. De kommer förmodligen att hata mig mer än någonsin, men förhoppningsvis kommer de en dag att förstå att det jag gjorde bar rätt.
Det finns så mycket tankar som jag har. Funderingar och händelser som jag skulle vilja dela med mig av. Men orden räcker inte till. Jag vet inte var jag ska börja någonstans. Fortfarande är det alldeles för nära inpå, alldeles för smärtsamt och känsligt. Mina tre dagböcker har jag kvar, i tryggt förvar. De var i dessa som jag skrev ner alla mina tankar som jag hade; hur jag hatade alla i min omgivning, hur ingen förstod vad jag gick igenom, hur jävla ensam och övergiven jag kände mig. Visserligen kan det vara intressant att titta tillbaka i dem om ett par år, men just då, i skrivandets stund så gjorde de mig bara sämre. Under höstlovet 2010 bestämde jag mig därför att sluta skriva, i samma veva mötte jag även Adam och jag slutade upp med att desperat väga mig varje gång jag gick p toa. Jag ville få ett slut på alltihop men jag har fortfarande inte lyckats. Jag är fortfarande fast.
/Anna
Kommentarer
Trackback
