Käftsmällar hit och dit
Ibland möts man av oanade saker här i livet. De kan komma som glädjebesked men också som riktigt hårda käftsmällar.
Min första käftsmäll fick jag i onsdags. Min syster kommer hem tillön under jul, men bara för att stanna ett par dagar. Hon kommer den typ 22 dec och åker den 26 eller 27 typ. Och jag som trodde att vi skulle handla upp hela mellandagsrean, ligga på soffan och snacka skit, fira nyår tillsammans och dessutom gå ut på min 18-årsdag. Men nej, inget blir verkligen som man har tänkt sig.
Dessutom insåg jag att inget någonsin kommer att bli som det en gång varit. Jag menar, hon har skaffat pojkvän, flyttat börjat plugga till jurist på en ort 80 mil bort. Det är svårt att acceptera att man hela tiden står inför nya förändringar i livet. Förändringar som kan vara nyttiga och bra, men förändringar som också kan kännas helkonstiga och ovana. Hon har fullt upp med sitt och jag har fullt upp med mitt. Ibland undrar jag var min syster tagit vägen.
Inte heller var det samma syster jag mötte på flygplatsen i onsdags, som hade åkt i från mig i mitten av augusti. Nu möttes jag istället av en trött, sliten och stressad syster. En syster som började gråta tre gånger under de tre dagarna som jag var hos henne (jag bör tillägga att jag inte har sett henne gråta på iaf 10 år).
Den andra käftsmällen fick jag i torsdags, när jag loggat in på facebook och läst en statusuppdatering. Hela mitt hjärta började slå dubbelvolter, men inte sådana volter som man kan känna när man är lycklig, utan detta var helt andra volter. Skräckslagna, besvikna, jobbiga volter.
'
Hade det varit två år sedan hade jag dött på kuppen. Då hade jag inte klarat av det. Jag hade brutit ihop och ingen hade fattat vad det var för fel på mig. Men nu har jag kommit över det lite, inte helt dock. Jag har svårt att tro att man helt kan komma över en riktig förälskelse.Det har tagit flera år för mig och jag ha fortfarande inte släppt den. Och jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas?
Den tredje käftsmällen var det nog pappa som fick. Jag sa att jag inte ville gå i skolan längre. Fast det kom inte som en chock för honom. Vi har diskuterat det fram och tillbaka många gånger den senaste tiden.
/Anna
Min första käftsmäll fick jag i onsdags. Min syster kommer hem tillön under jul, men bara för att stanna ett par dagar. Hon kommer den typ 22 dec och åker den 26 eller 27 typ. Och jag som trodde att vi skulle handla upp hela mellandagsrean, ligga på soffan och snacka skit, fira nyår tillsammans och dessutom gå ut på min 18-årsdag. Men nej, inget blir verkligen som man har tänkt sig.
Dessutom insåg jag att inget någonsin kommer att bli som det en gång varit. Jag menar, hon har skaffat pojkvän, flyttat börjat plugga till jurist på en ort 80 mil bort. Det är svårt att acceptera att man hela tiden står inför nya förändringar i livet. Förändringar som kan vara nyttiga och bra, men förändringar som också kan kännas helkonstiga och ovana. Hon har fullt upp med sitt och jag har fullt upp med mitt. Ibland undrar jag var min syster tagit vägen.
Inte heller var det samma syster jag mötte på flygplatsen i onsdags, som hade åkt i från mig i mitten av augusti. Nu möttes jag istället av en trött, sliten och stressad syster. En syster som började gråta tre gånger under de tre dagarna som jag var hos henne (jag bör tillägga att jag inte har sett henne gråta på iaf 10 år).
Den andra käftsmällen fick jag i torsdags, när jag loggat in på facebook och läst en statusuppdatering. Hela mitt hjärta började slå dubbelvolter, men inte sådana volter som man kan känna när man är lycklig, utan detta var helt andra volter. Skräckslagna, besvikna, jobbiga volter.
'Hade det varit två år sedan hade jag dött på kuppen. Då hade jag inte klarat av det. Jag hade brutit ihop och ingen hade fattat vad det var för fel på mig. Men nu har jag kommit över det lite, inte helt dock. Jag har svårt att tro att man helt kan komma över en riktig förälskelse.Det har tagit flera år för mig och jag ha fortfarande inte släppt den. Och jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas?
Den tredje käftsmällen var det nog pappa som fick. Jag sa att jag inte ville gå i skolan längre. Fast det kom inte som en chock för honom. Vi har diskuterat det fram och tillbaka många gånger den senaste tiden.
/Anna
Kommentarer
Trackback
